De senaste dagarna har jag vaknat upp och bara velat krypa ner i sängen igen. Jag ligger mitt i natten och känner hur illamående jag är men lyckas hålla det i schack så länge jag ligger still i sängen. När jag väl börjar röra mig, känna lukter och sätta igång systemet igen är det inte lika självklart att allt hålls i schack. Men skam den som ger sig. Lite kräks har inte dödat någon, inte än åtminstone. Det gäller bara att jag håller mig igång och inte ger efter för illamåendet. I can do it!

Idag ska jag ge mig på att ta mig till stan för att hämta ut mina Lergigan Comp som jag fick utskrivet igår. Med hjälp av dem hoppas jag klara av träffar och kalas som ordnas i helgen. Nu ligger jag mest som en död sill och kräks när jag rör på mig, öppnar kylskåpet, lagar mat, etc. Så kan det inte fortsätta. Punkt. När jag ändå är nere på stan tänkte jag köpa något som jag känner enormt sug efter och som med allra största sannolikhet kommer vara kvällens fredagsmys - jordgubbar och lättsaltade chips. Troligtvis cravar min kropp chips eftersom den blir av med en del salt i ansträngningen att kräkas. 

Är jag ensam om att tro att gravida kvinnor kan stå emot sina cravings? För jag tror helt och fullt att jag inte alls måste gå upp i vikt och äta massa onyttigheter bara för att jag är gravid. Chips, exempelvis, ingår alltid i mitt fredagsmys och har gjort i många år, långt innan en ens påtänkt graviditet. Varför ska jag sluta med det nu? Det blir ju inte mer av den varan för att jag är gravid. Jag tänker bara på ett annat sätt. Och så länge jag rör på mig så kan jag fortfarande äta chips med gott samvete. Sen är det ju inte heller någon som säger att man måste äta några mängder med chips för det. Lite chips, men mycket jordgubbar. Det sa min barnmorska att jag kan äta stora mängder av utan att skämmas. Dock bör man ju tänka på att jordgubbar innehåller en hel del järn och för mycket järn ska man vara försiktig med för magens skull.