Imorrn ska jag tillbaka igen efter att ha varit borta från jobbet i fyra arbetsdagar. Dessa fyra arbetsdagar har inneburit en hel del ångest för mig då jag fått chansen att sitta ner och tänka väldigt mycket på hur jag mår, vad jag vill med mitt liv, var mina prioriteringar ligger, mm. Jag jobbar på en förskola och tjänar mindre än vad jag borde göra med tanke på att jag bor i Stockholm och har den erfarenhet jag har. Så lite som jag tjänar nu tjänade jag nästan när jag var helt oerfaren och jobbade i en vikariebank i Norrköping. Skillnaden på de olika städerna och kostnaderna (framför allt på bostad) är rätt stor, och skillnaden på min erfarenhet nu mot då är också väldigt stor i dagsläget. Löneskillnaden då? 500 kronor, på flera år. Jag tjänar uselt och jag känner att både min kropp och mitt psyke tar stryk av jobbet, speciellt nu när jag är gravid. Dessutom är det inte ett drömjobb precis, även om jag älskar barn över allt annat. Jag vill inte fastna här hela livet, även om det är så lätt att göra det för att man är så bekväm. Jag tar hellre hand om mina egna barn och tjänar relativt bra. Jag är säker på att jag kan hitta många andra jobb där jag kan jobba 75% och fortfarande få ut den lön jag idag får ut heltid, och vara hemma 25% med vårt/våra barn. Ni skulle bara veta hur mina tankar rört sig de senaste dagarna, hur många olika vägar jag försökt hitta till vilket annat slags jobb som skulle passa mig.

 

Min sambo, som jobbar inom en annan bransch, tjänar 14.000 mer än mig, vilket han helt klart är värd. Jag är också värd mer! Mellanskillnaden mellan våra löner är mer än vad jag ens får ut efter skatt. Det är skrattretande. Jag skulle aldrig vilja sänka hans lön eller hans förmåner, för han är verkligen värd dem, men däremot är det löjligt hur lite jag tjänar i jämförelse med allt jag gör. Jag är så stolt över min sambo och allt han åstadkommer, däremot skäms jag över mig själv, hur lite värderad jag är, hur dålig status jag har i samhället, hur mycket jag skäms över att tala om för andra att jag jobbar på förskola och genast få dem förstå hur lite jag tjänar, innan jag ens nämnt det. Jag älskar att jobba med barnen och vi har den mest underbara barngrupp man kan tänka sig. Mina kollegor är också bra, styrningen uppifrån ska jag inte säga för mycket om. Det är mycket som är oerhört positivt, men också mycket som är stressigt och tungt. Kanske kan det vara en upplevelsesak, men det har hur som helst gått för långt. Antagligen är det också mina gravidhormoner som försöker få nåt att säga till om, I don't know, men det har fått mig att tänka, och det har fått mig att tänka mycket. 

 

Helt plötsligt, efter bara några dagar, har jag ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det här är självklart otroligt jobbigt och gör att jag har ytterst svårt att motivera mig till de sista månadernas jobb, men det finns inte mycket jag kan göra annat än bita ihop och göra det jag skrivit på att göra, nämligen jobba heltid. Jag vet ju inte ens vad jag vill med mitt liv om jag skulle välja en annan väg, och trots att lönen är låg och jobbet slitigt så är det en trygghet. Usch, ångesten har förföljt mig de senaste dagarna och jag jobbar hela tiden med att hitta anledningar till att tycka det är roligt, vilket jag såklart gör också, eftersom hur kan man inte tycka det är roligt att jobba med glada och spontana barn som säger och gör så mycket fantastiska saker?

Jag måste vända mitt tankesätt så att jag kan motivera mig själv att ens ta mig upp ur sängen på morgonen. Det är jobbigt nog att behöva gå tillbaka och jobba veckans två sista dagar, men "a girl´s gotta do what a girl´s gotta do". Mycket påverkas såklart också av att jag har ont, är deprimerad och rejält trött. Jag vet ju att jag inte är ensam om det här, jag vet att jag behöver arbeta upp min arbetsmoral och vara stolt över att jag har ett jobb. Det är bara det att jag vet att jag kan göra SÅ mycket bättre, att jag har sån enorm potential att utvecklas. 

 

Att jag har tendenser till depression, och innan graviditeten faktiskt åt antidepressiv medicin som jag slutade med enbart för att jag blev gravid, gör att jag vet att mina tankebanor kan röra sig på det här viset. Det värsta är att jag börjar känna mig precis som jag gjorde innan jag blev rejält deprimerad och fick medicin, och jag vill för allt i världen inte hamna där nu efter att ha mått så bra under flera månader! You go girl, kämpa emot!

 

Ibland känner jag mig sådär läskigt inspirerad att göra saker. Min lista på pyssel jag vill göra är tio gånger längre än tiden på min dag är. Jag får inte ihop allt. Eftersom jag har en Etsyshop och en webshop i Sverige och vill lägga upp mitt pyssel till försäljning tar även fotografering av alla alster sin lilla tid. Har för tillfället åtta memorywire armband och sex vristnyckelband att fotografera. Visserligen har jag en plan för hur jag ska fotografera och för när allt ska läggas ut till försäljning, så jag har ingen brådska, samtidigt som jag vill bli klar med det "tråkiga" momentet att fota innan jag går vidare och gör ännu mer pyssel. Det är väldigt onödigt att det ligger fullt av oklara saker när jag sätter igång med nytt, det är inte heller helt bra. Därför har jag bestämt mig för att ta en tom cd-låda från Ikea och fylla den med allt pyssel jag gjort de senaste dagarna, men bara först efter att det är helt färdigt och fotograferat. Där får varje pysselalster ligga i en zippåse så jag har koll på allt och vet precis vad som har blivit fotat och ska läggas upp till försäljning. 

Att jobba 100% när hjärnan är full av pyssel och annat skoj är otroligt frustrerande. Visst, jag trivs med mitt jobb, men jag trivs ännu bättre när jag får vara mig själv - en skapande människa. De senaste dagarna har jag varit sjukskriven från jobbet på grund av min rygg, det gör också att mitt pyssel blir lidande. Jag klarar inte av att jobba och då inte heller att jobba med mitt pyssel som gör mig så lycklig. Allt det här blir nån form av ond spiral eftersom jag inte är en människa som gärna vilar, det är alldeles för tråkigt. 

För att inte bli alltför ADHD:ig (jag har inte diagnosen ADHD men behöver ordentlig struktur och mycket listor för att klara av att faktiskt genomföra saker) har jag skrivit ner allt jag behöver göra idag, men bara sånt som SKA göras, ingenting annat. De största posterna är vila, däremellan har jag petat in små promenader och annat småpyssel för att jag inte ska bli alltför rastlös och därmed känna mig deprimerad. Jag har även fått skriva in påminnelser om att dricka vatten och "mål" för hur mycket vatten jag ska ha druckit vid en viss tidpunkt på dagen, jag är livrädd för att samla på mig vätska i kroppen och tvingar därför mig själv att dricka mycket.

 

Ja, nog skrivit för den här gången, nu blir det vila för min del. 

Idag är verkligen en sån där dag, en dag som av noll anledning ger mig ångest. Eller noll anledning är det inte, men jag tror knappast att mitt ryggont är anledning nog att ge mig ångest. Det är liksom allt på något sätt, att dagarna på jobbet går i slow motion, att jag inte känner mig som en bra arbetspartner, att jag inte har den ork och energi som krävs för att barnen ska känna att de har en "fröken" som de verkligen tycker om. 

Jag är i valet och kvalet om jag ska avslöja min riktiga identitet, det vill säga bilder på mig själv, bilder på sådant andra kan känna igen, mm. Har bloggat mer eller mindre anonymt sedan jag började blogga här så det känns mycket märkligt att plötsligt avslöja nåt. Det känns inte som det finns någon riktig "poäng" med att avslöja det, å andra sidan känns det rätt trist att skriva en så tråkig och opersonlig blogg, även om jag på sätt och vis är skyddad till en viss mån när jag gör det. Får klura på det där ett tag och se hur det känns.

 

Tänkte iallafall visa bilder på vår allra första gåva till vårt lilla hjärta i magen. Den här mössan, som för tillfället sitter på min sambos nalle Hemleys (min nalle sitter bakom) fick jag av en av föräldrarna på mitt jobb. Hon ville inte slänga den och tyckte att den kändes könsneutral och bra. Jag blev såklart superglad och kände mig väldigt speciell, och hon ville då påpeka att den var begagnad. Vad gör det liksom? Jag fick en gåva av en förälder som tänkte på mig och vårt lilla barn, det värmde väldigt mycket. 

 

Tycker numera att det är så väldigt mysigt när man känner den lilla parveln. Varje gång han/hon sparkar så tänker jag genast "hej på dig älskling" eller "godmorgon på dig mitt lilla barn". Jag har börjat få känslor på riktigt för det här lilla undret i magen. Självklart har jag hela tiden känt att det är alldeles underbart att vara med barn, men nu när det börjat röra sig mer (v.23+0 idag) känns det så verkligt, så speciellt. Tänker varje dag på det lilla barn som växer inom mig och längtar enormt mycket efter att få träffa det om några månader.

 

Att vara gravid är inte enbart en dans på rosor. Mådde ju fruktansvärt illa i början och kräktes en hel del. Har nu under flera veckors tid mått alldeles fantastiskt men började för någon vecka sen känna mig trött och få ont i ryggen. Varje dag efter en heldag på jobbet känner jag mig febrig och sjuk, just för att jag är helt slut. Mot slutet av dagarna har jag haft väldigt ont i ryggslutet också, och igår hade jag så ont redan på morgonen att jag gick hem från jobbet efter två timmar och är hemma även idag. Hoppas självklart att det är väldigt kortsiktigt och att jag mest bara är överansträngd i ryggen. På måndag tänkte jag vara tillbaka på banan igen. Om det inte fungerar får jag gå till läkaren och se om det finns möjlighet att bli sjukskriven 25% så jag kan gå hem en eller två timmar tidigare om dagarna istället för att sluta varje dag med att ha megaont i hela ryggen. 

 

Nu ska jag vila i någon timme innan jag tar tag i nästa korta projekt. Tänkte vila i entimmesintervaller för att sen plocka lite i några minuter eller göra något annat. Men nu, som sagt, vila, sen blir det färdigställande av en mall till en bebisfilt jag vill försöka sy i helgen. 

 

 

Fredagen är här, jobbet för veckan är över, halsen ömmar lite och jag är trött som få. För att få lite ny energi har jag brett mig två mumsiga mackor och för en gångs skull också gjort en varm och mumsig chailatte. Återkommer under helgen eller så när jag har lite ny energi. 

En tanke jag har är att jag och min sambo under hösten någon gång ska ha en gravidfotografering. Min förhoppning är att en av våra gemensamma vänner vill ställa upp och ta några fina bilder på oss bland höstlöven, det vore guld värt för mig! Det behöver inte ta tid, det behöver inte planeras i oändlighet, det ska bara bli lite fint.

Jag har en vän som är fotograf och jag skulle gärna vilja stötta henne och hennes företag, men samtidigt så rusar utgifterna iväg redan som det är, så de pengarna får tyvärr gå till annat. Jag vet att det lätt blir dyrt att fota sig hos en riktig fotograf, även en vän. Därför är alltså tanken att vända sig till en vän som är riktigt bra på att fotografera men som "bara" gör det som hobby (men utan problem skulle kunna leva på det). Han är dessutom riktigt bra på redigering och jag är säker på att vi kan få till ett och annat bra foto. I gengäld bjuder vi på lite middag och något annat. Men som sagt, det är bara en förhoppning jag har, vi vet inte ännu om han känner sig bekväm med ett sånt uppdrag, även om vi vet att han mycket väl ligger på en hög nivå och tar riktigt snygga bilder, eller om han är villig att göra det. Vi får så ett frö och höra om det kan vara intressant.

 

 

Idag har vi pysslat hemma, jag har tillverkat en hel drös med smycken som jag fotograferat. Efter bara en eller två minuer fick jag ett smycke sålt, det var lycka vill jag lova :) Vi har även köpt en vagn idag, en begagnad, av en bekant till oss. Den gick inte på många hundralappar och vi är jättenöjda, för nu klarar vi oss de första tre månaderna när bebis ligger ner och sover. Det är inte en vagn vi vill ha i långa loppet men den duger alldeles perfekt i början. 

 

På tal om tidigare nämnda utgifter, det blir ju några såna. Vi har kommit billigt undan med vagn under första tiden, men sen ska också inhandlas säng, lakan, kudde, täcke, kläder (varma kläder och ytterkläder eftersom lillen kommer i januari), skötbordsunderlägg, blöjor, nappar, säkerhetsgrejer till lägenheten, etc etc. Jag skulle kunna skriva en lång lång lista men orkar inte ens tänka på allt som behövs. Vi är visserligen bara lyckliga över att få göra inköpen, det ska bli grymt kul! 

Att vi har köpt vagn känns riktigt skumt eftersom vi inte ens har någon form av klädesplagg till vårt lilla pyre än. Förutom den lilla bebismössa jag fick av en förälder på jobbet här om dagen förstås. Riktigt söt lite mössa måste jag säga, och man blir så lycklig över alla gulliga människor runt omkring som engagerar sig, ställer frågor och riktigt bryr sig. 

 

Jag är varm i hjärtat, jag känner små buffar i magen och jag är helt enkelt lycklig över vår situation och allt spännande som väntar oss! På måndag ska jag till jobbet och försöka få lite inkomstuppgifter inför kommande föräldrapenning. Det är när man fyller i alla papper från försäkringskassan man inser att det närmar sig. Bara några månader kvar..

 

 

Ibland rinner lusten bara av mig. Helgerna är ofta ett tillfälle för mig att för en gångs skull stanna upp och reflektera. Problemet är bara att varje gång jag stannar upp och reflekterar så leds tankarna till mitt jobb och hur slitigt det faktiskt är, och hur icke lönt mödan det är. Såhär har det varit länge. Varje helg sitter jag sen och tänker på hur jag vill förändra mitt liv, att jag vill ha ett nytt jobb, vad som skulle krävas för mig att hitta något nytt med den knappa utbildning jag har. Jag har en barnskötarutbildning i garaget och en halv lärarutbildning. Tyvärr kommer jag ingenstans på en halv utbildning. Det här är alltså mitt problem. Jag vill inte bli lärare och jag vill inte för evigt fastna i jobbet som barnskötare. Nu är jag fast, för någon annan utväg ser jag inte. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med mitt liv. 

Visst, jag är en kreativ person, jag drev ett tag ett smyckesföretag och har nu även börjat sy lite smått. Men att slå sig fram i den branschen är så gott som omöjligt, det är inte möjligt att satsa alla sina kort på det. Förutom att vara kreativ med smycken och att sy älskar jag att fota, men mest människor, vilket gör att jag också där har enorm konkurrens. Det finns säkert vägar att ta även där, men jag vet inte hur. Jag skulle alltså kunna tänka mig att jobba med något som är lite mer fritt, något kreativt. Nu kan jag, eller vill snarare inte, ta vilka risker som helst, vi har trots allt ett barn på väg och jag har ingen aning om hur länge jag orkar jobba. Med tanke på allt det här borde jag helt enkelt bara stanna där jag är, njuta av att vara hemma med mitt barn i något år och sen se var alla vägar bär. 

 

Jag har så mycket tankar och drömmar att jag ibland nästan blir tokig på mig själv. Jag vill utvecklas, jag vill inte sitta fast, men är samtidigt livrädd för att lämna det trygga och säkra. Vem vill inte ha en relativt okej inkomst regelbundet? Det är klart det är skönt att få in pengar varje månad. Att vara egen företagare vet jag redan att det innebär så mycket mer arbete än jag är beredd att lägga. Ständig marknadsföring, arbete även på kvällar och helger och många gånger betydligt mer än de "normala" 40-timmarsveckorna. 

 

Usch, nu borde jag vända mitt negativa tankesätt och göra något vettigt av mitt liv. Eller vad säger ni? 

 

Det börjar kännas verkligt. Jag har en bebis i magen. Visst, man säger ju från första början att man är gravid, men nu när såväl föräldrar som barn påpekar min mage och gratulerar mig känns det mer "på riktigt". Igår speciellt fick jag frågan av ett av barnen på jobben "Vad har du inne i din mage?". Jag svarade såklart "en bebis" eftersom det inte längre är någon hemlighet för barnen, då vi gått ut med det till alla föräldrar, och eftersom det inte längre går att dölja magen. 

 

Vilken känsla egentligen, det här med att vara gravid. Så fantastiskt det är att vi, jag och min älskling, tillsammans har skapat ett liv. Så underligt det är att plötsligt växa runt magen och veta att det ligger någon där inne som tar upp mer och mer plats och som får det trängre för varje dag. Så magiskt när man känner rörelser inne i magen och förstår att det är någon som lever där, någon som vi längtar efter varje dag. 

 

Oavsett vad min ticker i vänster hörn säger så är jag i v. 20+4 (i folkmun v.21). Jag lyckades få in tickern på rätt plats och måste nu försöka hitta tillbaka till var jag faktiskt har lagt den så jag kan uppdatera. Inte helt lätt nu när allt flyttats om här inne, men bara jag sätter mig ner och funderar över det så ska det nog bli bra. 

Magen på bilden togs igår, v. 20+3, eftersom min syster var nyfiken på att se om jag fått någon mage. Eftersom vi inte setts på lite över en månad så ville jag såklart vara henne till lags och skicka en bild. Klart moster ska vara med på ett hörn också :) 

 

Nu har jag fått i mig frukosten, den här morgonen bestående av vaniljyoghurt, fullkornshjärtan (utan socker givetvis), linfrön och kanel. Till det blev det ett glas juice och min dagliga vitamin. Tror minsann jag behöver fylla på med något mer också, för jag står mig inte särskilt länge på den här frukosten. Dessutom borde jag vid det här laget ha lärt mig att jag får kväljningar av att äta yoghurt..Att jag aldrig lyssnar på när kroppen säger blääää, och slutar med såna dumheter. 

Dags att dra till jobbet, ha en skön dag!

En fråga på det omtalade och välbesökta forumet Familjeliv idag var Är du nöjd med ditt liv? En enkel fråga som fick så otroligt många olika svar. I min värld handlar allt om inställning. Vissa dagar suger dock min inställning till omvärlden, vissa dagar måste jag bara få tillåta mig själv att vara negativ, världen går inte under för det. 

 

För att svara på frågan kan jag säga att ja, jag är nöjd med mitt liv. Det finns egentligen ingenting för mig att inte vara nöjd med. Självklart finns det förändringar jag vill göra för att förbättra, men det kommer jag till om en stund. I nuläget uppfyller jag faktiskt min allra allra högsta dröm, nämligen att bli mamma. Det är så underbart att vi är halvvägs i vår graviditet och jag är riktigt lycklig över det faktum. För inte så länge sedan köpte vi dessutom en egen lägenhet i Stockholm, vilken vi äger en fjärdedel av. Det får faktiskt betraktas som rätt bra med tanke på priserna i Stockholm. Utöver det känner jag mig ekonomiskt trygg. I två års tid har jag sparat pengar till min föräldraledighet vilket resulterat i att jag kommer kunna ta ut ca 2500 kronor extra varje månad i 12 månader eller 2000 kronor extra i 15 månader, det här för att jag ska kunna vara hemma i minst 15 månader med vårt barn. Förutom det finns också ett sparkonto där jag sparat till barnvagn, säng och andra nödvändigheter till barnet samt en buffert om något oförutsett skulle hända. Jag jobbar som barnskötare, så att spara de pengar jag gjort med den lön jag har är faktiskt något att vara stolt över.

 

Vår relation är dessutom alldeles underbar, vi har ett förtroende för varandra som jag är så stolt över och dessutom en kommunikation som gör att vi kan ta oss förbi alla stora hinder tillsammans. I övrigt är jag dessutom relativt nöjd med min jobbsituation eftersom jag har fast jobb på en förskola där jag trivs. Det är dock här jag vill komma in på sådant jag vill förändra. Visst, jag trivs med mitt jobb, men jag vet i ärlighetens namn om jag vill jobba såhär resten av mitt liv, och kanske inte ens när jag har flera barn. Att både jobba hela dagarna med småbarn och dessutom ha småbarn hemma är krävande. I min drömvärld jobbar jag med något kreativt och driver eget företag där hälften är tjänster och hälften är något kreativt, för att varva mellan två olika slags jobb, så jag inte tröttnar. 

 

Egentligen vill jag väl bara tala om för mig själv att jag är väldigt nöjd med mitt liv men att jag långsiktigt har en hel del tankar som jag skulle vilja genomföra. Problemet med mina tankar är att de oftast stannar vid att vara just tankar. Det är inte många som gärna lämnar ett tryggt fast jobb för något osäkert som kanske inte ens ger inkomst vissa månader.

 

Nej, jag är nöjd som det är nu. Det enda jag önskar är att januari snart är här och pyret tittar ut. 

 

Det här med att laga mat ut och dag in är inget jag tycker är särskilt roligt, egentligen. Däremot älskar jag att fota, vilket har gjort att det blivit något enklare för mig att laga mat. Sedan jag med jämna mellanrum började ta kort på maten jag äter har det blivit både roligare att laga och nyttigare att äta. För visst är det väl så att det är mycket roligare med färgglad mat? På bilden här har jag gjort lax i ugn toppat med stekta soltorkade tomater och purjolök. En god sallad och mumsigt fluffigt potatismos serverades till det. 

 

 

I helgen har det varit lite öde här och de gånger jag är ensam hemma är jag rätt dålig på att laga mat, det blir liksom ännu tråkigare än annars då. Men nu har jag ju faktiskt en liten i magen att tänka på vilket gör att jag tvingar mig själv att äta tre måltider om dagen och mellanmål däremellan. Dessutom dricker jag mycket vatten. Har haft problem med magen sedan några veckor och inbillar mig (och har fått berättat för mig) att mycket vatten ska underlätta för systemet. Från att dricka 1-2 glas (otroligt lite alltså) om dagen dricker jag nu iaf 3-5 glas om dagen så det är ju en klar förbättring iallafall. 

 

Beträffande graviditeten då. Vi är i v. 21 nu och har tagit oss halvvägs, vilket är en fantastisk känsla! Något jag saknar är att känna regelbundna buffar från den lille parveln i magen, men det kommer nog. För några dagar sen kände jag något varje kväll när jag gick och la mig, men nu i helgen har det varit väldigt lugnt, jag tror att den lilla saknar pappa lite och bara vill vara envis och inte sparka för att hålla mamma sällskap. Det kommer kännas så häftigt när man känner sin lilla inneboende även mitt på dagen och inte enbart när man tar det väldigt lugnt och slappnar av.

 

Nu ska jag plocka undan lite efter lunchen (som blev rätt ofancy idag i form av köttbullar, stuvade makaroner och sallad) och därefter ta en dusch innan jag sätter igång och försöker sy en liten mössa. 

Ha en fin dag!

Igår såg jag mig i spegeln från sidan för första gången på evigheter. Jag satt på en stol i barnens nivå på jobbet med en spegel en bit bort. Jag ser grotesk ut! Jag ser liksom inte normalt tjock ut utan groteskt tjock ut! Jag vet att jag inte är tjock på "fel" sätt eftersom bulan sitter där den ska, och eftersom jag bara gått upp strax över ett kilo och nu är halvvägs (!). Men vad spelar det för roll? Jag såg mig i spegeln och ville gråta, gosh så jag såg ut! Jag har hittills känt mig riktigt fin i min lilla gravidbula, men då vet jag att jag aldrig mer ska titta på mig själv från sidan, sittande. Ingen vacker syn.

 

Eftersom vi nu är halvvägs genom vår graviditet firade jag det med (som jag nämnde igår) att köpa lite barntyger. Först ut idag var tyget med apor på som fick bli en dregglis. Jag är tyvärr ganska rejält missnöjd med den (mot hur den såg ut i mitt huvud) hoppas att övning ger färdighet, som med allt annat. Tror faktiskt inte ens att den här ska få några knappar i sig. Det får bli i nästa förbättrade version. 

 

Eftersom jag sitter hemma själv idag så tänkte jag passa på att sy en del. Klockan är snart 14 och jag har alltså lyckats åstadkomma en dregglis. Mitt nästa projekt är en mössa. Först ska jag dock fixa lite lunch, ta mig till ÖoB och köpa Colour Catcher och därefter tvätta resterande av mina tyger innan jag fortsätter med att klippa litegrann. Två mössor får det bli idag, hoppas bara jag lyckas lista ut hur stora de ska vara.