Idag är verkligen en sån där dag, en dag som av noll anledning ger mig ångest. Eller noll anledning är det inte, men jag tror knappast att mitt ryggont är anledning nog att ge mig ångest. Det är liksom allt på något sätt, att dagarna på jobbet går i slow motion, att jag inte känner mig som en bra arbetspartner, att jag inte har den ork och energi som krävs för att barnen ska känna att de har en "fröken" som de verkligen tycker om.