Idag vaknade jag vid sjutiden och insåg att det här är en väldigt hormonell dag. Morgonen började mer eller mindre kaotiskt och jag mådde jättedåligt psykiskt när jag vaknade. Vankade fram och tillbaka för att försöka bli av med den otäcka känslan jag hade i magen och när den vid åttatiden äntligen började släppa gick jag och drog täcket över huvudet för att gömma mig från yttervärlden i några timmar. Det tog mig flera timmar att motivera mig tillräckligt för att ta mig upp ur sängen och äta lite frukost (att bebis behöver näring är alltid mitt främsta argument, och det fungerar när inget annat gör det). Väl uppe hade vi ingen som helst juice kvar någonstans och då rann droppen på bägaren verkligen över. Nu sitter jag här, strax innan tolv, och försöker motivera mig att vända på alla negativa tankar jag har, ikväll ska ju bli en rolig kväll tillsammans med min sambo och hans vänner. Vi ska äta gott och skratta mycket, då är det inte på plats att vara i sån här sinnesstämning, nej nej nej! 

 

Uppdatering kring graviditeten är inte mer komplicerad än att jag nu är i v. 34+5 och att jag växer som jag ska. Från att ha haft i stort sett ingen som helst viktuppgång har jag nu lagt på mig närmare åtta kilo. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna hålla mig under tio kilo fram till fullgången graviditet men det är ju i ärlighetens namn bara fem veckor kvar, så de där sista två kilona kommer med största sannolikhet att läggas på nuvarande siffror. Jag har bestämt mig för att inte noja över min viktuppgång, jag känner mig ju trots allt vacker med min tjocka mage och jag skulle inte vilja påstå att det syns med blotta ögat att jag gått upp i vikt, förutom på magen. Igår tog vi en bild på mig bakifrån, samtidigt som vi tog magbilder, och bakifrån kan man inte ens ana att jag är gravid.

 

Om man tror stenhårt på att magformen avgör vilken slags bebis (pojke eller flicka) som ligger i magen så skulle det här med största sannolikhet vara en pojke. Om man tror på hjärtljud, etc så är det en flicka. Alla myter säger med andra ord emot varandra, så det ska bli mycket spännande att se vem som kikar ut i januari :) 

 

Vill bara uppdatera och tala om att vårt TUL gick fint och att bebis är helt normal, inga avvikelser vad ultraljudet kunde upptäcka åtminstone. Bebisen ligger nästan så exakt på normalkurvan som man kan, endast +0.2%, vilket handlade om några ynka gram på plussidan, och det är ju bra. Om bebis skulle komma nu skulle den alltså väga runt 2200 gram, mer än jag själv vägde när jag föddes i v. 35+1, och bebis (eller jag egentligen) är nu i v.33+3. Beräknad födelsevikt är med andra ord runt 3500 gram. 

 

För några dagar sen var vi på föreläsning på KS Solna och där slog verkligheten mig rakt i ansiktet. Då insåg jag plötsligt att bebis ska ut och att det faktiskt närmar sig med stormsteg. Nästa månad är vi förhoppningsvis föräldrar till en frisk liten bebis. Vid dagens dato är det 45 dagar kvar (jag räknar dock med att gå över tiden men räknar ändå ner dessa dagar). 

 

De närmsta dagarna tänkte jag fixa med montering av spjälsäng, inköp av material till att sy ett babynest, tvätta lite kläder, gå ut på promenad och dokumentera det vackra vintervädret, mm. Kylan ska inte stoppa mig! En kvart kan man åtminstone gå ut och röra på sig, det finns ju täckbyxor, inte för att jag får på mig dem, men ändå :P 

En kort uppdatering av läget bara. Jag tycker inte om att uppdatera utan bilder, därför behöver jag med andra ord ut på en fototur :) 

Har nu på morgonen varit hos barnmorskan och gått därifrån lite grå i sinnet. Att vara grå i sinnet innebär för mig idag en hel del oro, säkerligen (eller förhoppningsvis) inget jag behöver oroa mig för, men tillräckligt för att min dag plötsligt ska kännas upp -och nedvänd. Bebisen växer inte som den ska och min barnmorska har därmed skickat en remiss för mig för att göra tillväxtultraljud, något som bara erbjuds i Stockholms län om något avvikande sker eller om man har en riskgraviditet. Nu växer alltså vår lilla bebis lite avvikande, därför ska vi göra ett extra ultraljud. Jag försöker fokusera på att hjärtat slog fint och att jag vet att jag tar hand om mig själv så bebis ska få näring och kraft, men de oroande tankarna pockar lite på min uppmärksamhet. Det är nu jag borde gå emot mina tankar och göra något riktigt positivt och roligt, sätta på glad musik och dansa runt här hemma. Jag känner mest för att lägga mig i soffan och dra täcket över huvudet, vädret gör inte direkt sitt till för att göra mig gladare heller, men då får jag göra mitt bästa på egen hand för att pigga upp mig. Hoppas jag får papper om en TUL-tid så snabbt som möjligt. 

Jag tittade på Efter Tio här om dagen där ett av dagens teman var "Hur håller man kärleken vid liv efter att ha fått barn". Eftersom föräldralivet bara är cirka två månader bort är alla såna här ämnen väldigt intressanta enligt mig. Jag vill veta hur vi bäst kan upprätthålla vår fina relation och kommunikation och hur vi ska hålla kärleken vid liv. Jag har massvis med tankar kring hur jag vill vara och hur viktigt det är för mig att inte glömma bort OSS som par. Självklart kommer det vara otroligt stort att bli föräldrar men jag har redan innan bestämt mig för att vi också måste vara vi, att vi också måste få vara oss själva som vi alltid varit. Självklart kommer barnet/barnen komma i första rummet, det finns ingen tvekan om den saken. Jag vet att det kommer bli otroligt svårt eftersom min stora dröm alltid har varit att bli mamma, men en av mina drömmar är också att ha en stark och sund relation, och om man alltid vill ha en sån relation måste man också ta hand om varandra.

Vad tycker ni om det här?

 

 

Här kan ni se klippet. 

 

Har hittat en tävling på bloggen Joyful by Joona där man kan vinna en supersöt änglaberlock till sig själv och sin vän. Jag vill vinna! Här är bilden man skulle använda, dessutom får ni en liten länk till själva sidan där man ska välja ut sin ängel - Änglabud och en länk till bloggen där ni kan läsa om tävlingen - här finns blogginlägget.

Jag har lovat x antal människor i min närhet att jag ska ställa undan cykeln och åka tunnelbana till jobbet när det börjar bli halt, frågan är bara när den gränsen ska dras. I nuläget är det 0.9 grader och frost över hela backen, men det måste ju inte i sig betyda att det är särskilt halt, eller? Hur ska man veta när den gränsen bör dras? Problemet är ju också att halkan främst sitter i på morgonen efter en kall natt, att cykla hem är troligen inga problem på ett bra tag framöver. Eftersom jag får ont av att gå för mycket har cykeln varit ett fullgott alternativ till att jag ska röra på mig åtminstone en halvtimme per dag och det alternativet vill jag gärna behålla några veckor till. Om några veckor går jag på gravidpenning och måste därmed inte ta mig till och från jobbet varje dag utan kan välja vilka dagar och tider som är lämpliga att gå ut på. 

 

Imorgon ska jag på besök till BM, alltid lika spännande att se vad som händer med kroppen. Ska bli lite skoj att se hur SF-måttet och min vikt har ändrats, samt höra om mina blodvärden fortfarande är så bra. Min största förhoppning är att få höra det lilla hjärtat slå :) 

 

 

 

Jag är en listmänniska, det vill säga jag älskar att göra listor. Jag tycker mycket om att planera exempelvis vad som behöver göras hemma, vilken mat som ska ätas i veckan, vad vi behöver handla, mm. Jag är inte särskilt disciplinerad utan de här listorna utan är lite "all over the place" om jag inte har struktur. Jag började tänka på det här igår kväll när jag insåg att jag om några veckor kommer behöva laga mat till mig själv varje lunch, något jag normalt sett får på jobbet varje dag. För att jag ska behålla den typ av struktur jag har på jobbet behöver jag börja fundera en del på vad jag ska laga till lunch, samt till frukost. Min tanke är att börja på någon matlista här och hoppas den expanderas med tiden och kan inspirera både mig och andra. Tänkte lista både lite enkel frukost och enkel lunch, kan vara bra att ha även under tiden som mammaledig, för äta bör man, speciellt när man har ett litet liv i magen eller ett litet liv att amma.

 

- Falukorv, makaroner (fullkorn), bechamelsås & sallad.
- Blodpudding, bacon, lingonsylt & rivna morötter.

- Lax & potatismos (självklart på riktig potatis, gärna mosad med elvisp). 
- Kyckling med couscoussallad (innehåller bl.a avokado & fetaost).

- Varma mackor med ost, skinka, tomat, paprika, mm. 
- Tortillapizza

- Kassler i ugn med ananas, ris och currysås.

- Korvsoppa

- Köttbullar & potatis med brunsås & lingonsylt.

 

 

Kom gärna med förslag på luncher så listan kan utökas och användas av många :) 

Så fort jag inte har något att göra börjar jag tänka på hur ensam jag känner mig, att jag inte känner i stort sett någon här i Stockholm. Jag har inga vänner att umgås med, snart kommer jag heller inte att jobba då jag går på gravidpenning, inte för att det sociala umgänget på jobbet ger allt för mycket, men det ger alltid någonting.

Jag befinner mig i något slags läge där jag mår rätt kasst och inte vet vad jag ska göra med mig själv. Det finns miljoner av saker att ta tag i hemma, och jag måste verkligen få någon form av struktur då jag trots allt ska vara hemma i nästan två månader innan bebis dyker upp. I nuläget har jag svårt att ens ta mig ut på en ynka promenad, trots att vädret är strålande. Hur fruktansvärt känns det inte att behöva tvinga mig själv till att ta på mig skor och jacka och faktiskt andas lite frisk luft? Jag vet ju att jag behöver både syre och motion! Herregud människa, rör på påkarna! Innan klockan slår om till tre SKA jag därför grabba tag i kameran och ge mig ut på en liten tur och fota lite höstlöv och annat vackert höstigt. När jag kommer innanför dörren har jag bestämt mig för att rensa en av mina byrålådor för att ge plats till bebisens kläder. 

 

Jag räknar dagar tills jag slutar jobba men vet att jag behöver någon form av disciplin. För att må bra i mig själv och för att lille bebis också ska må bra är mitt mål att röra mig utanför lägenheten varje dag, om det så bara är för att slänga soporna. Självklart hoppas jag att det ska bli en promenad på 30 minuter om dagen, men det är bättre att göra lite än att göra ingenting alls. Dessutom behöver jag saker att göra. Har än så länge en liten lista på sådant jag vill fixa när jag går hemma.

- Köpa och montera spjälsäng

- Bädda bebisens säng

- Tvätta alla söta små kläder

- Sy en bebisfilt

- Röra mig utanför lägenheten varje dag

- Fortsätta simma en gång i veckan

- Luncha eller fika med sambon inne i stan en gång i veckan

- Pyssla och städa 

- Rensa i arbetsrummet

- Rensa min egen garderob

- Köpa skötbädd och göra plats för oljor, blöjor, mm i badrummet

- Läsa en bok i veckan

- Blogga om vardagliga och icke vardagliga händelser

 

Listan kan göras lång, det gäller bara att ha disciplinen att faktiskt utföra allt.

Jag har en solklar favorit bland dessa smycken från tillverkaren Joyful by Joona (från senaste nyhetsbrevet)! Armbandet heter Porcelain Pink, så otroligt snyggt! 

 

Med ägarens tillstånd har jag fått låna bilderna från nyhetsbrevet till min blogg eftersom jag tyckte att syftet var så bra (20% av summan för alla rosa smycken går till Rosa Bandet via hennes insamling Joyful by Joona bidrar, då kan man ha koll på att pengarna kommer in där de ska (i nyhetsbrevet står att hela summan sätts in i början av november). Obs, detta är inte ett sponsrat inlägg, jag tycker bara väldigt mycket om smyckena!

Det här med memorywirearmband verkar dessutom väldigt bra. Jag älskar smycken och skulle gärna vilja köpa smycken till nära och kära i julklapp men vågar aldrig eftersom jag är rädd att de inte ska passa. Enligt vad jag förstår så anpassar sig memorywirearmband efter handleden och passar typ alla, hur bra är inte det? Då behöver man ju inte oroa sig för storleken! Eftersom min familj inte vet att jag bedriver den här bloggen kan jag tala om att jag redan valt ut två armband att ge bort i julklapp, hihi! Förstår att det här kan kännas väldigt reklamigt, men jag gillar verkligen den här sidan och har alltid varit nöjd när jag handlat där tidigare, så då kan jag väl med gott samvete skriva om det också tänkte jag :) Tjejen som tillverkar de här smyckena heter Linda och den snygga smyckessidan kan ni hitta på Joyful.se om ni skulle vara intresserade. 

Här är bilderna från nyhetsbrevet: 

 

Lust och ork att blogga har inte funnits riktigt, vilket jag har accepterat, däremot har jag kanske inte mått helt bra i att ständigt vara orkeslös. Det känns på sätt och vis som att jag inte vill göra annat än vila och sova i nuläget, att precis ALL min energi går åt till att jobba, och dessutom jobba heltid.

Nu har åtminstone nedräkningen börjat tills den dag jag går på gravidpenning och kan koppla av och slippa både extrem trötthet och krämpor efter en hel dags jobb. Bara en månads jobb kvar innan jag är "fri" att lyssna på min kropp och följa kroppens tempo. Ser verkligen fram emot att få pyssla, städa, planera, ta promenader och verkligen bara vila och känna mig pigg.

Jag älskar allt övrigt med att vara gravid - den mysiga magen, sparkarna, bebisens pappa som pussar på magen och vill känna sin lilla parvel därinne, att titta på bebissaker, fundera på ett eventuellt barnrums uppbyggnad, ja ni förstår. Det är så häftigt att vara gravid, det är alldeles underbart att vakna på morgonen och börja dagen med små buffar från den lilla i magen. Love it! 

I nuläget är jag i v.28 (27+3) och mår i övrigt väldigt bra. Tredje trimestern har börjat och allt känns mer verkligt än någonsin. Trots att jag idag vaknade och var tröttare än på evigheter så känns det så underbart att solen för en gångs skull kikar fram och att jag varken mår illa eller har några svåra krämpor. Jag kan stå ut med lite ont i bäckenet och ryggen efter en lång arbetsdag, eller efter att ha suttit på en stol för länge, jag vet många som mår så mycket sämre. 

 

Nu ska jag sätta mig på cykeln och ta mig till jobbet, när jag kommer hem blir det först matlagning följt av bakning och städning inför morgondagens kalas för min sambo. Den här veckan är fullspäckad av saker att göra, turligt nog åker vi iväg i helgen och unnar oss riktig lugn och ro :) 

 

Imorrn ska jag tillbaka igen efter att ha varit borta från jobbet i fyra arbetsdagar. Dessa fyra arbetsdagar har inneburit en hel del ångest för mig då jag fått chansen att sitta ner och tänka väldigt mycket på hur jag mår, vad jag vill med mitt liv, var mina prioriteringar ligger, mm. Jag jobbar på en förskola och tjänar mindre än vad jag borde göra med tanke på att jag bor i Stockholm och har den erfarenhet jag har. Så lite som jag tjänar nu tjänade jag nästan när jag var helt oerfaren och jobbade i en vikariebank i Norrköping. Skillnaden på de olika städerna och kostnaderna (framför allt på bostad) är rätt stor, och skillnaden på min erfarenhet nu mot då är också väldigt stor i dagsläget. Löneskillnaden då? 500 kronor, på flera år. Jag tjänar uselt och jag känner att både min kropp och mitt psyke tar stryk av jobbet, speciellt nu när jag är gravid. Dessutom är det inte ett drömjobb precis, även om jag älskar barn över allt annat. Jag vill inte fastna här hela livet, även om det är så lätt att göra det för att man är så bekväm. Jag tar hellre hand om mina egna barn och tjänar relativt bra. Jag är säker på att jag kan hitta många andra jobb där jag kan jobba 75% och fortfarande få ut den lön jag idag får ut heltid, och vara hemma 25% med vårt/våra barn. Ni skulle bara veta hur mina tankar rört sig de senaste dagarna, hur många olika vägar jag försökt hitta till vilket annat slags jobb som skulle passa mig.

 

Min sambo, som jobbar inom en annan bransch, tjänar 14.000 mer än mig, vilket han helt klart är värd. Jag är också värd mer! Mellanskillnaden mellan våra löner är mer än vad jag ens får ut efter skatt. Det är skrattretande. Jag skulle aldrig vilja sänka hans lön eller hans förmåner, för han är verkligen värd dem, men däremot är det löjligt hur lite jag tjänar i jämförelse med allt jag gör. Jag är så stolt över min sambo och allt han åstadkommer, däremot skäms jag över mig själv, hur lite värderad jag är, hur dålig status jag har i samhället, hur mycket jag skäms över att tala om för andra att jag jobbar på förskola och genast få dem förstå hur lite jag tjänar, innan jag ens nämnt det. Jag älskar att jobba med barnen och vi har den mest underbara barngrupp man kan tänka sig. Mina kollegor är också bra, styrningen uppifrån ska jag inte säga för mycket om. Det är mycket som är oerhört positivt, men också mycket som är stressigt och tungt. Kanske kan det vara en upplevelsesak, men det har hur som helst gått för långt. Antagligen är det också mina gravidhormoner som försöker få nåt att säga till om, I don't know, men det har fått mig att tänka, och det har fått mig att tänka mycket. 

 

Helt plötsligt, efter bara några dagar, har jag ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det här är självklart otroligt jobbigt och gör att jag har ytterst svårt att motivera mig till de sista månadernas jobb, men det finns inte mycket jag kan göra annat än bita ihop och göra det jag skrivit på att göra, nämligen jobba heltid. Jag vet ju inte ens vad jag vill med mitt liv om jag skulle välja en annan väg, och trots att lönen är låg och jobbet slitigt så är det en trygghet. Usch, ångesten har förföljt mig de senaste dagarna och jag jobbar hela tiden med att hitta anledningar till att tycka det är roligt, vilket jag såklart gör också, eftersom hur kan man inte tycka det är roligt att jobba med glada och spontana barn som säger och gör så mycket fantastiska saker?

Jag måste vända mitt tankesätt så att jag kan motivera mig själv att ens ta mig upp ur sängen på morgonen. Det är jobbigt nog att behöva gå tillbaka och jobba veckans två sista dagar, men "a girl´s gotta do what a girl´s gotta do". Mycket påverkas såklart också av att jag har ont, är deprimerad och rejält trött. Jag vet ju att jag inte är ensam om det här, jag vet att jag behöver arbeta upp min arbetsmoral och vara stolt över att jag har ett jobb. Det är bara det att jag vet att jag kan göra SÅ mycket bättre, att jag har sån enorm potential att utvecklas. 

 

Att jag har tendenser till depression, och innan graviditeten faktiskt åt antidepressiv medicin som jag slutade med enbart för att jag blev gravid, gör att jag vet att mina tankebanor kan röra sig på det här viset. Det värsta är att jag börjar känna mig precis som jag gjorde innan jag blev rejält deprimerad och fick medicin, och jag vill för allt i världen inte hamna där nu efter att ha mått så bra under flera månader! You go girl, kämpa emot!

 

Ibland känner jag mig sådär läskigt inspirerad att göra saker. Min lista på pyssel jag vill göra är tio gånger längre än tiden på min dag är. Jag får inte ihop allt. Eftersom jag har en Etsyshop och en webshop i Sverige och vill lägga upp mitt pyssel till försäljning tar även fotografering av alla alster sin lilla tid. Har för tillfället åtta memorywire armband och sex vristnyckelband att fotografera. Visserligen har jag en plan för hur jag ska fotografera och för när allt ska läggas ut till försäljning, så jag har ingen brådska, samtidigt som jag vill bli klar med det "tråkiga" momentet att fota innan jag går vidare och gör ännu mer pyssel. Det är väldigt onödigt att det ligger fullt av oklara saker när jag sätter igång med nytt, det är inte heller helt bra. Därför har jag bestämt mig för att ta en tom cd-låda från Ikea och fylla den med allt pyssel jag gjort de senaste dagarna, men bara först efter att det är helt färdigt och fotograferat. Där får varje pysselalster ligga i en zippåse så jag har koll på allt och vet precis vad som har blivit fotat och ska läggas upp till försäljning. 

Att jobba 100% när hjärnan är full av pyssel och annat skoj är otroligt frustrerande. Visst, jag trivs med mitt jobb, men jag trivs ännu bättre när jag får vara mig själv - en skapande människa. De senaste dagarna har jag varit sjukskriven från jobbet på grund av min rygg, det gör också att mitt pyssel blir lidande. Jag klarar inte av att jobba och då inte heller att jobba med mitt pyssel som gör mig så lycklig. Allt det här blir nån form av ond spiral eftersom jag inte är en människa som gärna vilar, det är alldeles för tråkigt. 

För att inte bli alltför ADHD:ig (jag har inte diagnosen ADHD men behöver ordentlig struktur och mycket listor för att klara av att faktiskt genomföra saker) har jag skrivit ner allt jag behöver göra idag, men bara sånt som SKA göras, ingenting annat. De största posterna är vila, däremellan har jag petat in små promenader och annat småpyssel för att jag inte ska bli alltför rastlös och därmed känna mig deprimerad. Jag har även fått skriva in påminnelser om att dricka vatten och "mål" för hur mycket vatten jag ska ha druckit vid en viss tidpunkt på dagen, jag är livrädd för att samla på mig vätska i kroppen och tvingar därför mig själv att dricka mycket.

 

Ja, nog skrivit för den här gången, nu blir det vila för min del. 

Idag är verkligen en sån där dag, en dag som av noll anledning ger mig ångest. Eller noll anledning är det inte, men jag tror knappast att mitt ryggont är anledning nog att ge mig ångest. Det är liksom allt på något sätt, att dagarna på jobbet går i slow motion, att jag inte känner mig som en bra arbetspartner, att jag inte har den ork och energi som krävs för att barnen ska känna att de har en "fröken" som de verkligen tycker om. 

Jag är i valet och kvalet om jag ska avslöja min riktiga identitet, det vill säga bilder på mig själv, bilder på sådant andra kan känna igen, mm. Har bloggat mer eller mindre anonymt sedan jag började blogga här så det känns mycket märkligt att plötsligt avslöja nåt. Det känns inte som det finns någon riktig "poäng" med att avslöja det, å andra sidan känns det rätt trist att skriva en så tråkig och opersonlig blogg, även om jag på sätt och vis är skyddad till en viss mån när jag gör det. Får klura på det där ett tag och se hur det känns.

 

Tänkte iallafall visa bilder på vår allra första gåva till vårt lilla hjärta i magen. Den här mössan, som för tillfället sitter på min sambos nalle Hemleys (min nalle sitter bakom) fick jag av en av föräldrarna på mitt jobb. Hon ville inte slänga den och tyckte att den kändes könsneutral och bra. Jag blev såklart superglad och kände mig väldigt speciell, och hon ville då påpeka att den var begagnad. Vad gör det liksom? Jag fick en gåva av en förälder som tänkte på mig och vårt lilla barn, det värmde väldigt mycket. 

 

Tycker numera att det är så väldigt mysigt när man känner den lilla parveln. Varje gång han/hon sparkar så tänker jag genast "hej på dig älskling" eller "godmorgon på dig mitt lilla barn". Jag har börjat få känslor på riktigt för det här lilla undret i magen. Självklart har jag hela tiden känt att det är alldeles underbart att vara med barn, men nu när det börjat röra sig mer (v.23+0 idag) känns det så verkligt, så speciellt. Tänker varje dag på det lilla barn som växer inom mig och längtar enormt mycket efter att få träffa det om några månader.

 

Att vara gravid är inte enbart en dans på rosor. Mådde ju fruktansvärt illa i början och kräktes en hel del. Har nu under flera veckors tid mått alldeles fantastiskt men började för någon vecka sen känna mig trött och få ont i ryggen. Varje dag efter en heldag på jobbet känner jag mig febrig och sjuk, just för att jag är helt slut. Mot slutet av dagarna har jag haft väldigt ont i ryggslutet också, och igår hade jag så ont redan på morgonen att jag gick hem från jobbet efter två timmar och är hemma även idag. Hoppas självklart att det är väldigt kortsiktigt och att jag mest bara är överansträngd i ryggen. På måndag tänkte jag vara tillbaka på banan igen. Om det inte fungerar får jag gå till läkaren och se om det finns möjlighet att bli sjukskriven 25% så jag kan gå hem en eller två timmar tidigare om dagarna istället för att sluta varje dag med att ha megaont i hela ryggen. 

 

Nu ska jag vila i någon timme innan jag tar tag i nästa korta projekt. Tänkte vila i entimmesintervaller för att sen plocka lite i några minuter eller göra något annat. Men nu, som sagt, vila, sen blir det färdigställande av en mall till en bebisfilt jag vill försöka sy i helgen. 

 

 

Fredagen är här, jobbet för veckan är över, halsen ömmar lite och jag är trött som få. För att få lite ny energi har jag brett mig två mumsiga mackor och för en gångs skull också gjort en varm och mumsig chailatte. Återkommer under helgen eller så när jag har lite ny energi. 

En tanke jag har är att jag och min sambo under hösten någon gång ska ha en gravidfotografering. Min förhoppning är att en av våra gemensamma vänner vill ställa upp och ta några fina bilder på oss bland höstlöven, det vore guld värt för mig! Det behöver inte ta tid, det behöver inte planeras i oändlighet, det ska bara bli lite fint.

Jag har en vän som är fotograf och jag skulle gärna vilja stötta henne och hennes företag, men samtidigt så rusar utgifterna iväg redan som det är, så de pengarna får tyvärr gå till annat. Jag vet att det lätt blir dyrt att fota sig hos en riktig fotograf, även en vän. Därför är alltså tanken att vända sig till en vän som är riktigt bra på att fotografera men som "bara" gör det som hobby (men utan problem skulle kunna leva på det). Han är dessutom riktigt bra på redigering och jag är säker på att vi kan få till ett och annat bra foto. I gengäld bjuder vi på lite middag och något annat. Men som sagt, det är bara en förhoppning jag har, vi vet inte ännu om han känner sig bekväm med ett sånt uppdrag, även om vi vet att han mycket väl ligger på en hög nivå och tar riktigt snygga bilder, eller om han är villig att göra det. Vi får så ett frö och höra om det kan vara intressant.

 

 

Idag har vi pysslat hemma, jag har tillverkat en hel drös med smycken som jag fotograferat. Efter bara en eller två minuer fick jag ett smycke sålt, det var lycka vill jag lova :) Vi har även köpt en vagn idag, en begagnad, av en bekant till oss. Den gick inte på många hundralappar och vi är jättenöjda, för nu klarar vi oss de första tre månaderna när bebis ligger ner och sover. Det är inte en vagn vi vill ha i långa loppet men den duger alldeles perfekt i början. 

 

På tal om tidigare nämnda utgifter, det blir ju några såna. Vi har kommit billigt undan med vagn under första tiden, men sen ska också inhandlas säng, lakan, kudde, täcke, kläder (varma kläder och ytterkläder eftersom lillen kommer i januari), skötbordsunderlägg, blöjor, nappar, säkerhetsgrejer till lägenheten, etc etc. Jag skulle kunna skriva en lång lång lista men orkar inte ens tänka på allt som behövs. Vi är visserligen bara lyckliga över att få göra inköpen, det ska bli grymt kul! 

Att vi har köpt vagn känns riktigt skumt eftersom vi inte ens har någon form av klädesplagg till vårt lilla pyre än. Förutom den lilla bebismössa jag fick av en förälder på jobbet här om dagen förstås. Riktigt söt lite mössa måste jag säga, och man blir så lycklig över alla gulliga människor runt omkring som engagerar sig, ställer frågor och riktigt bryr sig. 

 

Jag är varm i hjärtat, jag känner små buffar i magen och jag är helt enkelt lycklig över vår situation och allt spännande som väntar oss! På måndag ska jag till jobbet och försöka få lite inkomstuppgifter inför kommande föräldrapenning. Det är när man fyller i alla papper från försäkringskassan man inser att det närmar sig. Bara några månader kvar..

 

 

Ibland rinner lusten bara av mig. Helgerna är ofta ett tillfälle för mig att för en gångs skull stanna upp och reflektera. Problemet är bara att varje gång jag stannar upp och reflekterar så leds tankarna till mitt jobb och hur slitigt det faktiskt är, och hur icke lönt mödan det är. Såhär har det varit länge. Varje helg sitter jag sen och tänker på hur jag vill förändra mitt liv, att jag vill ha ett nytt jobb, vad som skulle krävas för mig att hitta något nytt med den knappa utbildning jag har. Jag har en barnskötarutbildning i garaget och en halv lärarutbildning. Tyvärr kommer jag ingenstans på en halv utbildning. Det här är alltså mitt problem. Jag vill inte bli lärare och jag vill inte för evigt fastna i jobbet som barnskötare. Nu är jag fast, för någon annan utväg ser jag inte. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med mitt liv. 

Visst, jag är en kreativ person, jag drev ett tag ett smyckesföretag och har nu även börjat sy lite smått. Men att slå sig fram i den branschen är så gott som omöjligt, det är inte möjligt att satsa alla sina kort på det. Förutom att vara kreativ med smycken och att sy älskar jag att fota, men mest människor, vilket gör att jag också där har enorm konkurrens. Det finns säkert vägar att ta även där, men jag vet inte hur. Jag skulle alltså kunna tänka mig att jobba med något som är lite mer fritt, något kreativt. Nu kan jag, eller vill snarare inte, ta vilka risker som helst, vi har trots allt ett barn på väg och jag har ingen aning om hur länge jag orkar jobba. Med tanke på allt det här borde jag helt enkelt bara stanna där jag är, njuta av att vara hemma med mitt barn i något år och sen se var alla vägar bär. 

 

Jag har så mycket tankar och drömmar att jag ibland nästan blir tokig på mig själv. Jag vill utvecklas, jag vill inte sitta fast, men är samtidigt livrädd för att lämna det trygga och säkra. Vem vill inte ha en relativt okej inkomst regelbundet? Det är klart det är skönt att få in pengar varje månad. Att vara egen företagare vet jag redan att det innebär så mycket mer arbete än jag är beredd att lägga. Ständig marknadsföring, arbete även på kvällar och helger och många gånger betydligt mer än de "normala" 40-timmarsveckorna. 

 

Usch, nu borde jag vända mitt negativa tankesätt och göra något vettigt av mitt liv. Eller vad säger ni?