Det svämmar över, ständigt. Mina känslor är verkligen all over the place. Just nu är det värre än vanligt eftersom jag dessutom har ont, har miljoner små projekt jag vill ta tag i (exempelvis sy) och absolut ingen ork till det och utöver det massa tankar kring hur jag ska hantera jobbet i flera månader till. Jag känner ständig stress på jobbet, mår dåligt över hela arbetssituationen och att inte ha den ork jag tidigare är van vid att ha. Det finns absolut ingen anledning till sjukskrivning, det är helt enkelt bara så att mitt psyke inte orkar med i den mån den "borde" göra, jag är helt frisk i övrigt, bortsett från foglossning och ryggvärk, men det är sånt jag kan stå ut med.

Jag bryter ihop så gott som varje dag och känner att jag är på väg rakt in i den berömda väggen, detta trots att jag är lyckligare än någonsin över att vara gravid och allt det innebär. Jag älskar livet som gravid, jag längtar enormt till födelsen av vårt barn. Allt annat dock, det är bara för mycket.

 

Just nu har jag ångest utöver det vanliga över att behöva ta mig upp imorgon och gå till jobbet, spendera hela dagen där och känna stressen utifrån. Jag vet att det med största sannolikhet är något jag inbillar mig, men jag mår dåligt över att känna mig stressad och pressad. Jag gör som jag brukar i såna här situationer - biter ihop och hoppas kunna ta mig igenom det några månader till. 

 

Rätten till graviditetspenning för min del är dessutom next to none. Jag vet folk som fått det men har svårt att tro att jag kan bli beviljad. Jag kommer skicka in papper beträffande min arbetsdag och arbetsbörda samt besvären det medföljer, därifrån får jag bara hoppas på det bästa helt enkelt. 

 

Kanske ska jag, trots allt, plocka fram symaskinen och bara gömma mig i ljudet av buller och tyger som sprutar åt alla håll och kanter. Behöver hitta något lugnande. Mitt största problem är dock att jag känner av foglossningen rätt rejält om jag sitter för mycket, så det är också en svår balansgång.