Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna såhär, jag är säker på att många av er någon gång också känt som mig. Just nu, just i detta nu, känner jag mig otroligt ensam. Det finns ingen direkt anledning eftersom jag har världens finaste sambo som är otroligt förstående och underbar, jag har dessutom en familj som är intresserad och stöttande vad gäller min graviditet. Dessutom är det här min absolut högsta dröm, att skaffa barn. Kort och gott så är jag mycket lyckligt lottad. För att ytterligare bevisa min lycka kan jag även tala om att jag har fast jobb och att vi nyligen köpt en nyproducerad lägenhet där vi stortrivs. Varför då denna känsla av ensamhet? 

Min gissning är att jag känner mig ensam främst för att ingen person i min närhet, vänner eller bekanta, har barn eller är i närheten av att skaffa barn. Det är inte så att jag är sådär superung heller så att ingen av mina vänner är i det stadiet. Jag fyller trots allt snart 27 år. Det finns inte riktigt någon att prata med, ingen att njuta tillsammans med. Självklart är mina vänner jätteglada för min skull, men på något vis känns det nästan som de har backat lite sen jag blev gravid, som om jag var "the odd one out" eller något liknande. Det finns ingen att prata med på det sättet jag skulle önska. 

Jag älskar att vara gravid, jag älskar känslan av det och jag längtar, varje sekund av dagen, tills det är dags att träffa den lilla parveln i magen. Det är vad jag lever för. Att det dessutom är väldigt tufft på jobbet just nu gör att jag håller fast vid lyckan av den lilla i magen lite extra. 

Troligtvis är det flertalet aspekter som spelar in för att man ska känna på det här viset, men jag kan inte annat än konstatera att det är tufft för mig att känna som jag gör, det är tufft att känna sig så otroligt ensam fast man har den finaste i världen vid sin sida. För trots allt, han är man, han är också överlycklig över den här graviditeten, men hur mycket jag än sätter ord på vad jag känner så kan han inte riktigt förstå på samma sätt. 

Finns det någon annan här som känner ungefär på samma sätt? Hur bearbetar ni det? Hur accepterar ni er tillvaro och era känslor på bästa sätt?