Imorrn ska jag tillbaka igen efter att ha varit borta från jobbet i fyra arbetsdagar. Dessa fyra arbetsdagar har inneburit en hel del ångest för mig då jag fått chansen att sitta ner och tänka väldigt mycket på hur jag mår, vad jag vill med mitt liv, var mina prioriteringar ligger, mm. Jag jobbar på en förskola och tjänar mindre än vad jag borde göra med tanke på att jag bor i Stockholm och har den erfarenhet jag har. Så lite som jag tjänar nu tjänade jag nästan när jag var helt oerfaren och jobbade i en vikariebank i Norrköping. Skillnaden på de olika städerna och kostnaderna (framför allt på bostad) är rätt stor, och skillnaden på min erfarenhet nu mot då är också väldigt stor i dagsläget. Löneskillnaden då? 500 kronor, på flera år. Jag tjänar uselt och jag känner att både min kropp och mitt psyke tar stryk av jobbet, speciellt nu när jag är gravid. Dessutom är det inte ett drömjobb precis, även om jag älskar barn över allt annat. Jag vill inte fastna här hela livet, även om det är så lätt att göra det för att man är så bekväm. Jag tar hellre hand om mina egna barn och tjänar relativt bra. Jag är säker på att jag kan hitta många andra jobb där jag kan jobba 75% och fortfarande få ut den lön jag idag får ut heltid, och vara hemma 25% med vårt/våra barn. Ni skulle bara veta hur mina tankar rört sig de senaste dagarna, hur många olika vägar jag försökt hitta till vilket annat slags jobb som skulle passa mig.

 

Min sambo, som jobbar inom en annan bransch, tjänar 14.000 mer än mig, vilket han helt klart är värd. Jag är också värd mer! Mellanskillnaden mellan våra löner är mer än vad jag ens får ut efter skatt. Det är skrattretande. Jag skulle aldrig vilja sänka hans lön eller hans förmåner, för han är verkligen värd dem, men däremot är det löjligt hur lite jag tjänar i jämförelse med allt jag gör. Jag är så stolt över min sambo och allt han åstadkommer, däremot skäms jag över mig själv, hur lite värderad jag är, hur dålig status jag har i samhället, hur mycket jag skäms över att tala om för andra att jag jobbar på förskola och genast få dem förstå hur lite jag tjänar, innan jag ens nämnt det. Jag älskar att jobba med barnen och vi har den mest underbara barngrupp man kan tänka sig. Mina kollegor är också bra, styrningen uppifrån ska jag inte säga för mycket om. Det är mycket som är oerhört positivt, men också mycket som är stressigt och tungt. Kanske kan det vara en upplevelsesak, men det har hur som helst gått för långt. Antagligen är det också mina gravidhormoner som försöker få nåt att säga till om, I don't know, men det har fått mig att tänka, och det har fått mig att tänka mycket. 

 

Helt plötsligt, efter bara några dagar, har jag ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det här är självklart otroligt jobbigt och gör att jag har ytterst svårt att motivera mig till de sista månadernas jobb, men det finns inte mycket jag kan göra annat än bita ihop och göra det jag skrivit på att göra, nämligen jobba heltid. Jag vet ju inte ens vad jag vill med mitt liv om jag skulle välja en annan väg, och trots att lönen är låg och jobbet slitigt så är det en trygghet. Usch, ångesten har förföljt mig de senaste dagarna och jag jobbar hela tiden med att hitta anledningar till att tycka det är roligt, vilket jag såklart gör också, eftersom hur kan man inte tycka det är roligt att jobba med glada och spontana barn som säger och gör så mycket fantastiska saker?

Jag måste vända mitt tankesätt så att jag kan motivera mig själv att ens ta mig upp ur sängen på morgonen. Det är jobbigt nog att behöva gå tillbaka och jobba veckans två sista dagar, men "a girl´s gotta do what a girl´s gotta do". Mycket påverkas såklart också av att jag har ont, är deprimerad och rejält trött. Jag vet ju att jag inte är ensam om det här, jag vet att jag behöver arbeta upp min arbetsmoral och vara stolt över att jag har ett jobb. Det är bara det att jag vet att jag kan göra SÅ mycket bättre, att jag har sån enorm potential att utvecklas. 

 

Att jag har tendenser till depression, och innan graviditeten faktiskt åt antidepressiv medicin som jag slutade med enbart för att jag blev gravid, gör att jag vet att mina tankebanor kan röra sig på det här viset. Det värsta är att jag börjar känna mig precis som jag gjorde innan jag blev rejält deprimerad och fick medicin, och jag vill för allt i världen inte hamna där nu efter att ha mått så bra under flera månader! You go girl, kämpa emot!