Det pendlar, något annat kan jag inte påstå. Humöret pendlar. Illamåendet pendlar. Lusten pendlar. Allt pendlar. Allt pendlar mellan upp och ned, mellan positivt och negativt. Igår var jag riktigt glad över att illamåendet faktiskt börjat gå åt rätt håll, eller om det var i förrigår. Anyway. Idag är det sådär riktigt illa att jag inte kan gå ut i köket överhuvudet. Jag kräks och/eller får kväljningar ens när jag närmar mig. Är inte ett dugg sugen på mat, faktiskt inte det minsta, men jag tvingar i mig ändå såklart. Försökte äta lite matlåda till lunch, en lasagne vi gjorde för ett tag sen, då var den jättegod. Idag både smakade och luktade den apa. Morötter har dessutom blivit någon form av hat-mat för mig. Jag klarar inte morötter. Jag mår fruktansvärt illa av just lukten av morötter. Ikväll blir det med andra ord mackor med ost och te till. Inte blir det såna där nyttiga fullkornsmackor som jag alltid äter annars heller, utan polarkakor, nåt annat går inte ner. 

Jag är en sån där person som alltid trott att gravida kvinnor överdriver. Jag har alltid trott att gravida kvinnor påstår att de inte kan laga mat utan att kräkas för att få sympati eller slippa undan, att de bara låtsas inte klara vissa dofter, etc. Dumt, I know! Om ni bara visste hur mycket jag ångrar att ens ha tänkt i de banorna! Det är väl nu jag får mitt straff antar jag ;) Maten på den här bilden åt jag för några månader sen, idag får jag kväljningar av att ens titta på den. Morötter liksom, bläk! Jag kan inte ens förstå att något som är så gott plötsligt kan bli SÅ äckligt. Helt sjukt ju!

Jag är en person som verkligen ogillar att fastna i negativa tankebanor. Därför brukar jag jobba ganska hårt med att ta mig ur dem. Självklart är det okej att ha dåliga dagar, det måste man få ha, för att uppskatta de bra dagarna. Däremot är det inte lönt att fastna i det och gå runt i någon form av ond cirkel, det skadar bara en själv.

Ja, så är det. Jag är deppig. Jag borde vara överlycklig med allt som händer runt mig, med en liten i magen och en stundande flytt. Istället ser jag det jobbiga illamåendet, svårigheterna på jobbet och annat som är lite extra tungt. Det är inte ett dugg roligt att tänka och känna på det här viset. Jag vill se fram emot att gå till jobbet, jag vill njuta av att illamåendet faktiskt innebär en bebis. Det är ruttet och hemskt att fastna i en ond cirkel av negativitet när det finns så mycket positivt runt omkring, egentligen. Jag vet att jag borde ta tag i mig själv, rycka upp mig, men idag är en fruktansvärt tung dag.

Imorgon går vi in i vecka 10 (9+0), vilket känns härligt och spännande. Det innebär också att vi är ännu ett steg närmre att komma ur den läskigaste och "farligaste" tiden, det vill säga tiden då risken för missfall är som störst. Min största förhoppning är att jag blir av med mitt illamående inom en väldigt snar framtid. Den påverkar allt jag gör just nu och efter att ha varit sjukskriven en vecka från jobbet på grund av den känner jag mig mer nedstämd och lite smått värdelös. Om mitt illamående fortsätter på det här viset måste jag sjukskriva mig fortsatt, men det vore inte alls särskilt roligt! Därför hoppas jag att jag vaknar imorgon utan det värsta illamåendet och att jag på måndag kan återgå till jobbet.

De senaste dagarna har jag vaknat upp och bara velat krypa ner i sängen igen. Jag ligger mitt i natten och känner hur illamående jag är men lyckas hålla det i schack så länge jag ligger still i sängen. När jag väl börjar röra mig, känna lukter och sätta igång systemet igen är det inte lika självklart att allt hålls i schack. Men skam den som ger sig. Lite kräks har inte dödat någon, inte än åtminstone. Det gäller bara att jag håller mig igång och inte ger efter för illamåendet. I can do it!

Idag ska jag ge mig på att ta mig till stan för att hämta ut mina Lergigan Comp som jag fick utskrivet igår. Med hjälp av dem hoppas jag klara av träffar och kalas som ordnas i helgen. Nu ligger jag mest som en död sill och kräks när jag rör på mig, öppnar kylskåpet, lagar mat, etc. Så kan det inte fortsätta. Punkt. När jag ändå är nere på stan tänkte jag köpa något som jag känner enormt sug efter och som med allra största sannolikhet kommer vara kvällens fredagsmys - jordgubbar och lättsaltade chips. Troligtvis cravar min kropp chips eftersom den blir av med en del salt i ansträngningen att kräkas. 

Är jag ensam om att tro att gravida kvinnor kan stå emot sina cravings? För jag tror helt och fullt att jag inte alls måste gå upp i vikt och äta massa onyttigheter bara för att jag är gravid. Chips, exempelvis, ingår alltid i mitt fredagsmys och har gjort i många år, långt innan en ens påtänkt graviditet. Varför ska jag sluta med det nu? Det blir ju inte mer av den varan för att jag är gravid. Jag tänker bara på ett annat sätt. Och så länge jag rör på mig så kan jag fortfarande äta chips med gott samvete. Sen är det ju inte heller någon som säger att man måste äta några mängder med chips för det. Lite chips, men mycket jordgubbar. Det sa min barnmorska att jag kan äta stora mängder av utan att skämmas. Dock bör man ju tänka på att jordgubbar innehåller en hel del järn och för mycket järn ska man vara försiktig med för magens skull.

Nackdelen med att vara i början av en graviditetet utan att någon vet om denna är främst sådana här dagar. Allt är upp -och nedvänt, sambon har inte tid med mig då jobbelastningen är enorm, en nära familjemedlem genomgår en kritisk och tung operation och jag själv mår dessutom riktigt kasst. Med kasst menar jag illamående, enorma svårigheter med lukter som i sin tur leder till att jag kräks. I min värld är det lite för många faktorer som gör att bägaren helt enkelt rinner över. Att jag sedan försöker få tag på läkare som kan underlätta mitt mående något, och inte lyckas, gör mig riktigt ledsen och sur. Att behöva diskutera med telefonister och andra människor för att ens försöka få till en telefontid de närmsta veckorna är inte lätt. Nu lever jag på hoppet om att min husläkare kanske ringer i eftermiddag. 

Så, jag nämnde att jag var tidigt i graviditeten, men vad innebär det? Enligt egna beräkningar befinner jag mig i v. 9 (8+4) och genomgår därmed en hel del förändringar i kroppen. Att jag plötsligt skulle börja grina på det här viset är inget jag räknat med då jag de senaste åren varit en ganska sansad person. Uppenbarligen får jag nu lära känna en person jag inte riktigt tycker om och är bekant med.