Igår shoppade jag lite barntyger för första gången i mitt liv. Idag sitter jag här och har nästan ångest över allt jag behöver lära mig för att enkelt kunna sy i stretchigt tyg och hitta mönster som passar det jag vill skapa. Har knappt sytt tidigare så det här känns väldigt nervöst. Jag vet precis vad jag vill men har ingen aning om jag lyckas. Dock är jag väldigt envis och med envishet kommer man faktiskt rätt långt, tro det eller ej ;) 

 

Min främsta tanke är att sy en mössa, en body och en dregglis i vart och ett av de olika tygen. Har hittat ett mönster på en dregglis men ingen beskrivning hur man sätter ihop delarna, vilket innebär att jag som total nybörjare måste försöka förstå det själv. 

 

Gah, jag är frustrerad! Varför ska jag alltid vilja så mycket med allt?! Det blir alltid lite överväldigande när jag ska lära mig nåt nytt, den här gången värre än nånsin eftersom jag inte alls vet var jag ska börja. Oh well, tygerna ligger i tvättmaskinen nu, imorrn ska jag göra ett första test :) 

Det svämmar över, ständigt. Mina känslor är verkligen all over the place. Just nu är det värre än vanligt eftersom jag dessutom har ont, har miljoner små projekt jag vill ta tag i (exempelvis sy) och absolut ingen ork till det och utöver det massa tankar kring hur jag ska hantera jobbet i flera månader till. Jag känner ständig stress på jobbet, mår dåligt över hela arbetssituationen och att inte ha den ork jag tidigare är van vid att ha. Det finns absolut ingen anledning till sjukskrivning, det är helt enkelt bara så att mitt psyke inte orkar med i den mån den "borde" göra, jag är helt frisk i övrigt, bortsett från foglossning och ryggvärk, men det är sånt jag kan stå ut med.

Jag bryter ihop så gott som varje dag och känner att jag är på väg rakt in i den berömda väggen, detta trots att jag är lyckligare än någonsin över att vara gravid och allt det innebär. Jag älskar livet som gravid, jag längtar enormt till födelsen av vårt barn. Allt annat dock, det är bara för mycket.

 

Just nu har jag ångest utöver det vanliga över att behöva ta mig upp imorgon och gå till jobbet, spendera hela dagen där och känna stressen utifrån. Jag vet att det med största sannolikhet är något jag inbillar mig, men jag mår dåligt över att känna mig stressad och pressad. Jag gör som jag brukar i såna här situationer - biter ihop och hoppas kunna ta mig igenom det några månader till. 

 

Rätten till graviditetspenning för min del är dessutom next to none. Jag vet folk som fått det men har svårt att tro att jag kan bli beviljad. Jag kommer skicka in papper beträffande min arbetsdag och arbetsbörda samt besvären det medföljer, därifrån får jag bara hoppas på det bästa helt enkelt. 

 

Kanske ska jag, trots allt, plocka fram symaskinen och bara gömma mig i ljudet av buller och tyger som sprutar åt alla håll och kanter. Behöver hitta något lugnande. Mitt största problem är dock att jag känner av foglossningen rätt rejält om jag sitter för mycket, så det är också en svår balansgång. 

 

 

 

Det här med att äta rätt under graviditeten har inte varit något större problem för mig. Jag har alltid varit medveten om mat, men aldrig haft dåligt samvete om jag skulle vilja äta pizza eller kebab någon enstaka gång. Det händer sällan att vi går ut eller att jag inte har någon rejäl koll på maten. Mitt största problem är egentligen att jag jobbar på förskola och helt enkelt får ätas det som bjuds. I de flesta fall äter jag gärna mer protein och sallad än kolhydraterna eftersom kolhydraterna många gånger är riktigt dåligt tillagade. Jag försöker skapa en balans vad gäller maten. Mellanmål är en viktig del av dagen för mig, men på förskolan där jag jobbar har vi inte tid ens för små raster, möjligen toalettbesök. Anledningen stavar personalbrist, det börjar dock bli mycket bättre och mindre stressigt nu. Jag smiter ofta in på ett toalettbesök på förmiddagen och ett på eftermiddagen, i samband med det ser jag till att få i mig åtminstone en frukt. 

 

Idag är jag hemma sjuk och ser till att få i mig lite mer ordentlig mat än jag annars lyckas få i mig. Till mellanmål blev det därför nedanstående, nämligen tre skivor Finn Crisp med ost och skinka samt ett glas med jordgubbs/banan/blåbärssmoothie. Gott och precis lagom stort mellanmål för mig. Det är även ungefär där direktiven ligger för vad man "bör" äta i andra trimestern. Ska jag vara helt ärligt har jag ätit alldeles för lite jämfört med vad jag "borde". Kanske är det därför jag blir sjuk så lätt också? Bebis tar det den behöver och min kropp har inte då lika mycket kvar att ta av? I don't know, bäst att se över maten lite mer noggrannt. 

 

Jag är för övrigt rätt stolt över det faktum att jag inte ens tycker särskilt mycket om onyttigheter just nu. Lakrits är otroligt gott men det unnar jag mig självklart inte allt för ofta. Choklad, glass, chips blir det faktiskt mycket mindre av sedan jag blev gravid. Får se när de där riktiga hungerattackerna folk pratar om kommer. Ska dessutom bli intressant att se hur mycket jag gått upp sen mitt sista besök hos BM. För två veckor sen hade jag fortfarande inte gått upp något, det får mig att kunna andas ut lite. 

 

Jag tycker det är kul med mat, igår förberedde vi hela veckans mat med recept och shoppinglista, så när sambon kommer hem från jobbet har han med sig halva veckans ranson av ingredienser + basvaror och frukost för hela veckan. I normala fall hade jag mött upp honom efter jobbet för att handla, men i och med att jag ligger förkyld och gärna vill tillbaka till jobbet imorgon så sparar jag mina krafter så vi helt enkelt får handla resten senare i veckan.

 

 

En bild från mitt fotoarkiv får agera beskrivande idag. Såhär känner jag mig nämligen. Lite höstig, på sätt och vis strålande färgglad med tanke på glädjen jag känner över vårt kommande barn. Dessutom är jag förkyld, och idag till och med så pass förkyld att jag är hemma från jobbet, och det hör ju sannerligen hösten till, åtminstone i mitt fall. 
Hösten är otroligt vacker, och tro det eller ej, jag känner mig vacker, vilket i vanliga fall är relativt ovanligt. Jag känner mig faktiskt strålande. Jag menar, hur underbart är det inte att bära ett nytt liv inom sig? Hur fantastiskt är det inte att njuta av känslan av att bli tjockare och tjockare, av att känna bebis, börja fundera på hur den lille parveln ser ut? Det är svårslaget.

 

Hösten för mig innebär till stor del en kamp mot mörkret, som jag tycker illa om, en kamp jag försöker bekämpa med hjälp av mysiga filtar, härliga höstfärgade kläder, mycket levande ljus, god mat, bra tv-serier. I höst kommer det dessutom bli något enklare att bekämpa höstmörkret, för nu har vi en liten att planera för. I vecka 18+3 har vi inte en enda liten pinal till den lille, och det är självklart inga problem. Men ni må tro att jag läääängtar! Vagn, säng, små söta strumpor och kläder, någon leksak och annat nödvändigt. Det ska bli underbart! Just nu funderar jag mycket på när jag ska våga köpa ett första par söta små strumpor, eller kanske en body. UL är avklarat, men jag funderar på om det är först när jag känt de första små sparkarna? Det vore mysigt. 

 

Idag tänker jag bekämpa höstkänslan med att röja lite på mitt skrivbord, känna att jag har lite koll. Tar eventuellt en fika bestående av en chai latte i eftermiddag, det har jag inte unnat mig på säkert två månader. Mums.

Vad är hösten för er? 

 

 

Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna såhär, jag är säker på att många av er någon gång också känt som mig. Just nu, just i detta nu, känner jag mig otroligt ensam. Det finns ingen direkt anledning eftersom jag har världens finaste sambo som är otroligt förstående och underbar, jag har dessutom en familj som är intresserad och stöttande vad gäller min graviditet. Dessutom är det här min absolut högsta dröm, att skaffa barn. Kort och gott så är jag mycket lyckligt lottad. För att ytterligare bevisa min lycka kan jag även tala om att jag har fast jobb och att vi nyligen köpt en nyproducerad lägenhet där vi stortrivs. Varför då denna känsla av ensamhet? 

Min gissning är att jag känner mig ensam främst för att ingen person i min närhet, vänner eller bekanta, har barn eller är i närheten av att skaffa barn. Det är inte så att jag är sådär superung heller så att ingen av mina vänner är i det stadiet. Jag fyller trots allt snart 27 år. Det finns inte riktigt någon att prata med, ingen att njuta tillsammans med. Självklart är mina vänner jätteglada för min skull, men på något vis känns det nästan som de har backat lite sen jag blev gravid, som om jag var "the odd one out" eller något liknande. Det finns ingen att prata med på det sättet jag skulle önska. 

Jag älskar att vara gravid, jag älskar känslan av det och jag längtar, varje sekund av dagen, tills det är dags att träffa den lilla parveln i magen. Det är vad jag lever för. Att det dessutom är väldigt tufft på jobbet just nu gör att jag håller fast vid lyckan av den lilla i magen lite extra. 

Troligtvis är det flertalet aspekter som spelar in för att man ska känna på det här viset, men jag kan inte annat än konstatera att det är tufft för mig att känna som jag gör, det är tufft att känna sig så otroligt ensam fast man har den finaste i världen vid sin sida. För trots allt, han är man, han är också överlycklig över den här graviditeten, men hur mycket jag än sätter ord på vad jag känner så kan han inte riktigt förstå på samma sätt. 

Finns det någon annan här som känner ungefär på samma sätt? Hur bearbetar ni det? Hur accepterar ni er tillvaro och era känslor på bästa sätt?

 

 

I onsdags var det RUL för oss och vi fick se vår fina underbara lilla bebis! När jag kom dit trodde jag mig vara i v. 18+3, men det visade sig vara fem dagar fel, så först nu är jag i v. 18+0 och fick alltså göra om den här veckan :P Det var ju inte någon jättestor skillnad, så inte mig emot direkt. Det känns lite extra skönt att ha varit lite "mindre långt" gången eftersom jag fortfarande inte känner några sparkar. Nu är vi alltså i v. 19, så om en vecka har jag gått halvvägs. Underbart!

 

Vi fick se ett pickande hjärta med fyra kammare, en hjärna med två hjärnhalvor, alla lemmar på plats och i övrigt allt som såg bra ut. Det kändes underbart att se att det var en levande bebis där inne som rörde på sig. Det gjorde att jag kunde pusta ut och känna mig väldigt mycket lugnare. Vi hade bestämt innan att vi inte ville se något kön och höll såklart fast vid den linjen. De flesta i vår närhet verkar mycket förvånade över det faktum att vi inte tar reda på kön. Varför ska man göra det egentligen? Det enda vi tycker är viktigt är att bebis är frisk, det betyder allt! 

Efter ultraljudet gick vi och kikade på barnvagnar, vi intresserade oss särskilt för Brio Go, även om jag inte vill ha den här färgen. Dock ska vi kika runt lite mer, och framför allt vänta på den nya releasen av Brio Go som kommer någon gång runt november, då den innehåller flera intressanta nyheter som passar oss, bland annat utbytbara framdäck där fram som ska klara vinterkörning mycket bra. 

 

 

Herregud vilken dag jag har haft, tyvärr kan jag inte påstå att det är "herregud vilken dag" i positiv bemärkelse, utan en kaotisk dag som gjort att jag sitter här helt utpumpad på all form av kraft och energi jag haft. Det är en underdrift att säga att det varit kaos på jobbet och att vi inte har någon form av rutin på saker och ting. En del personer ur personalstyrkan gör dessutom precis som de vill, trots att det behövs personal som är aktiv och som hänger med där det händer. Ibland är det frustrerande att jobba med människor som gärna smiter undan från sina arbetsuppgifter. Det är bara andra dagen tillbaka efter semestern och jag börjar fundera på hur jag faktiskt ska överleva det här! 

 

Eftersom allt känns upp och ned just nu och min hjärna, såväl som min kropp, är helt slutkörd behöver jag hitta ett sätt att varva ner. Jag behöver helt enkelt "ta det piano". Mina bästa knep i normala fall är att först få klart alla måsten här hemma, det vill säga laga middag och diska, resten är sådant som faktiskt kan vänta. Man måste inte slänga in en maskin tvätt eller städa så det blir nitiskt rent. Däremot måste jag ha mat för att fungera, och dessutom gärna plocka bort och diska efter maten för att kunna slappna av. När det väl är gjort brukar jag alltså normalt sett sätta mig i soffan med en kopp te och bara dricka lugna klunkar och inte tänka på något annat än hur teet smakar. Nu dricker inte jag te sedan jag blev gravid eftersom det smakar pyton, så jag får hitta andra vägar. Ett sätt att varva ner är helt klart att få kramas riktigt ordentligt med min kära sambo, eller sitta i soffan med en virkning. Ibland hjälper det, men virkningen känns också lite som jobb just nu. Ikväll kommer jag få försöka hitta lite andra knep för att varva ner.

 

Har ni några knep på hur man bäst varvar ner efter en tuff dag? Gärna både långsiktiga och kortsiktiga lösningar eftersom det här inte kommer vara den enda dagen närmsta tiden som kommer vara såhär tuff. 

 

Energitjuvar, de finns överallt. I och med att jag är gravid, och med alla hormoner det innebär, försöker jag hålla mig så långt ifrån dessa energitjuvar som möjligt. Jag vet med mig att jag mår allt annat än bra kring dessa människor, och mer tydligt blir det när man är lite extra känslig. Varför ska jag spä på en känsla som redan är jobbig? 

Jag har en vän, någon som jag tyckt mycket om, men som jag också alltid varit medveten om låter allt vara på hennes villkor. Ska man hitta på något så säger hon alltid nej till de förslag man ger, för att bara några timmar senare föreslå samma sak, som om det var hennes idé. Det här gäller i stort sett allt. Om man föreslår att man ska ses dagen efter så säger hon att hon inte kan eftersom hon är upptagen med annat, dagen efter hör hon istället av sig och frågar om vi ska hitta på något, som om jag aldrig nämnt det dagen innan.

I både tal och text hittar hon fel som hon sedan kan klaga på och använda som anledningar till varför hon inte hör av sig. Allt man gör granskas under lupp och är man inte 110% perfekt så är man inte heller någon värd att tala med, åtminstone är det på det här sättet jag upplever det. Det här är en människa som tycker om att tjafsa om i stort sett allt mellan himmel och jord. En människa som går att tycka så otroligt mycket om, men som man också kan reta ihjäl sig på. Man får ingen paus från perfektionismen. Över sommaren har vi glidit långt ifrån varandra, hon har flertalet olika anledningar till varför hon inte hör av sig eller svarar när jag hör av mig, anledningar som jag personligen inte kan se varifrån de kommer, eller varför de finns där. Därmed har jag bestämt att hon inte har gjort sig rätt till att få veta om min graviditet innan någon annan av mina vänner, vilket såklart kommer göra henne riktigt sur. Men om jag inte duger att prata med eller umgås med så duger jag inte heller till att berätta mitt livs största nyhet för. Jag tycker helt enkelt inte att det längre känns kul att ha blivit trampad på, om och om igen. Jag är trött på det. Att vara vän med någon som är en perfektionist är allt annat än roligt, och framför allt väldigt ansträngande. Jag orkar inte mer. Jag sätter punkt här. Det fungerar inte att försöka bibehålla och ta hand om en relation med någon som enbart tar och behandlar en hur som helst. 
Hon må vara perfektionist, hon mår säkert dåligt av det, men nu är det slut för mig att behöva ta all skit det innebär. Vi var de bästa vänner man kan tänka sig, och jag ser bara hur hela den värld som finns runt henne raserar för att hon inte tar hand om sina relationer. Hon har gjort sitt val, nu gör jag mitt.

 

Jag väljer att må bra i mina relationer. Jag väljer att stanna i relationer där man visar varandra ömsesidig kärlek och respekt. Så vill jag leva. 
I min värld tar man hand om sina vänner. I min värld respekterar man varandra, lyssnar på varandra och stöttar varandra. I min värld både ger och tar man i en relation.

 

 

 

 

 

Äntligen är jag tillbaka i bloggen! Vi har haft flera veckors semester utan dator och veckan som har varit har inneburit att vi är tillbaka på våra respektive jobb igen, med allt vad det innebär. 

I fredags kändes det därför lite extra viktigt att ta sig tillbaka till de rutiner vi tycker så mycket om (efter semester och allt), nämligen fredagsmys. Fredagsmys hos oss består normalt sett i en riktigt god middag, gärna något kötthaltigt, efter jag nästan bara äter kött på fredagar, av någon anledning. Den här fredagen blev det kött, potatisgratäng och en liten sallad, det vill säga det ni ser på bilden ovan. Till det blir det för min del ett glas iskall saft, och för min sambos del ett glas kall öl. Då, på fredag kväll, börjar lyxen och avslappningen efter en hel vecka full av jobb och en eftermiddag med lägenhetsstädning. På kvällen sätter vi gärna på en film och njuter av den tillsammans med en skål chips, i fredags blev det lite lantchips.

 

Många pratar om cravings under graviditeten, och det enda jag kan säga är att jag tycker lite exta om pasta och potatis och väljer helst det som tillbehör snarare än ris, nudlar och liknande kolhydratstillbehör. I övrigt har jag inga cravings vad gäller onyttigheter. Snarare tvärtom, att det finns mycket saker jag väljer bort, snarare än tycker extra mycket om. Faktum är att jag nog aldrig varit så nyttig tidigare, just tack vare detta. Det är mycket jag nästan ogillar.

Lördagar brukade innebära godis för min del, gärna choklad och något annat smaskigt, nu äter jag på sin höjd några bitar lakrits. Choklad är plötsligt inte gott längre, inte heller te, som jag älskar så mycket i vanliga fall. Jag har inget sug efter, eller behov att fika tillsammans med vänner, för sötsaker skippar jag helst helt och hållet. Förutom det så äter jag inte heller sourcream och onionchips som tidigare var en stor favorit! Det känns såååå konstigt att plötsligt vara nyttig, utan att jag tänker på det. 

 

Matmässigt försöker jag äta enligt tallriksmodellen och dessutom äta två eller tre mellanmål om dagen. Vatten är något jag är noga med att fylla på också. 

Hur ser det ut för er? Har ni mycket cravings? Har ert sätt att äta förändrats nåt sen ni blev gravida.